Axel!

Efter Ludde var det Axel som kom. Axel min lilla bebis, min lilla keliga otroligt söta bebis. Max då ryter min svärfar och mamma argt. Max är min hund, Axel är min teddybjörn. Hade Cesar Milan sett vårt förhållande hade han bara skakat på huvudet och sagt, han är en hund och ett rovdjur inte en människa. Axel rovdjur pytsan! Till och med barnen har förstått det. Och efter att de hade sett Guld kompasset sa de att Axel är ju din demon som följer dig:) För det gör han, precis överallt. Kan inte ens gå på toaletten utan att han ska med, det kan bli riktigt påfrestande ibland.

Sen är han ju otroligt framgångsrik som utställningshund. Och det har berikat min tillvaro till den milda grad. Var lite skeptisk till hundutställningar i början men det är som vilket tävlingsmoment som helst. Adrenalinet pumpar, tävlingsdjävulen kommer fram och den dåliga förloraren finns definitiv kvar. Ja nu när ens egen aktiva dagar som idrottsman är förbi får man ju leva ut sina lustar genom hunden. Och när han vinner är ju känslan precis så underbar som den är av att vinna allt annat inom idrottstävlingar. Man blir en riktigt divig och mallig typ. Ni vet en sådan där dryg och stöddig jäkel som man bara hatar om man inte vinner själv;) Men det bjuder vi på!

Barnslig Husse!