Amina o Mozze!

Berner Sennern bästa vännen. Ja så går slogan för denna ras, och bättre beskrivning går väl knappast att få. För det är precis vad dom är, stora keliga nallebjörnar som älskar allt och alla. Det är inte alls lustigt att denna ras har exploderat i popularitet, vackra färger, silkesmjuk päls, och ett mycket vänligt sätt. När Marcus tog hem sin första berner Amina hade jag knappt sett rasen live innan, tre år senare fanns det i stort sett en i varje kvarter:) Och jag förstår varför!

Min första kontakt med denna ras var tiken Amina( till vänster ) Amina var en envis kelegris som mer en gärna satt i knäet på dig. Där kunde hon sitta hur länge som helst, det fanns inga gränser, nej man fick lyfta bort henne när armar och händer domnade av allt kelande. Hon var en mycket vacker och feminin tik, dock tyckte hon inte alls om att visa upp sig i utställningsringen. Nej där blev det björn stil, huvudet rakt fram och passgång:) Som sagt, var det något som inte var roligt så bara vägrade vi. Hon var en envis underbar tjej, och starten på Berner sennern eran i Åkessons hundliv.

Mozer eller Mozze var nummer två hos Macke( till vänster ) Jag brukade skämtsamt säga att han var den tröga av dom. Han kom springande med huvudet på sned och tungan hängde ut på sidan. Sen sprang han helt enkelt rakt in i dig och stämplade dina byxor med sin signatur, en dregel fläck. Alltid alltid samma sak, så efter ett tag visste man att skulle man ut till Macke var det bara att ta på sig jobba kläder. Mozze var en tillgiven bergsget, för någon smidigare hund i 50+ klassen har jag aldrig varit med om. Han var som en stor kelig katt som gick och balanserade på de smalaste och svåraste ställena han kunde hitta. Keliga och helt underbara, ja det var de min brors Berner sennern.

Vi saknar er!