Jag trodde i min enfald att träning skulle göra min kropp lite nytta. Men så har inte fallet varit, än iallafall. Det började förra veckan i judon, stående kamp var vad vi skulle träna. Ut på mattan stursk som fan, det var ju bara det yngre gardet jag skulle möta(15-16 åringarna) Efter att jag vunnit de två första matcherna relativt enkelt, steg självförtroendet rätt så ordentligt. Ja det steg till den milda grad att jag skulle ge mig på ett av de mer avancerade kasten. Skulle ha låtit bli! För istället för att göra en fin båge över benet, ramlade nu 70 kilo 16 åring rakt ner på mitt knä. Jävla idiot tänkte jag för mig själv när jag hoppade runt och försökte spela oberörd inför de andra. Så nu har jag låtit judon vila i en vecka. Men det var ju konsert i helgen, Lasse ni vet. Och jag söp till att lite väl hårt. Så på vägen hem från konserten lyckades jag med konststycket att ramla ner i ett meter djupt hål med ena benet. Dagen efter kändes det ingeting i benet, men jag måste nog dämpat fallet med handleden. För den ömmar nått fruktansvärt. Men va fan, har jag vilat från träning i en vecka kan man ju inte fortsätta mesa sig. Så vi for till judo träningen idag, Elliot och jag. Och efter en halvtimmes hård uppvärming kände jag varken av det ömmande knäet eller handleden. Det var då det hände. Vi hade gäster från Kristianstad med idag, och man vill ju visa sig från sin bästa sida. Svepkast, ko uchi gari. Svart bältaren från Skåne staden åkte i backen i vad som ha verkat vara ett helt perfekt svepkast. MEN!! Min stortå låg kvar en halvmeter längre bak, typ där sveprörelsen började. Och jag lovar det knakade. Men jag gjorde inte en min, tänkte inte ge dem det nöjet. Så nu sitter jag här med ett ömmande knä, verkande handled och en pulserande stortå. Fast det kunde ju ha varit värre:)
Glasmannen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar